Vill du länka till den externa webbplatsen och lämna amgen.se?
Vill du länka till den externa webbplatsen och lämna amgen.se?
Osteoporos, eller benskörhet, är en av de stora folksjukdomarna. Tillståndet uppkommer genom förändringar i balansen mellan nedbrytning och uppbyggnad av benvävnad vilket leder till att skelettet blir allt skörare och risken för benbrott av olika slag ökar. Risken att drabbas ökar med stigande ålder och ingenstans i världen är frakturer till följd av osteoporos vanligare än i Skandinavien. I Sverige beräknas livstidsrisken för att drabbas av en osteoporosrelaterad fraktur till 50 procent för kvinnor och 25 procent för män. Varje år inträffar mellan 80 000 och 90 000 frakturer till följd av osteoporos. Vanliga lokalisationer för frakturer (benbrott) orsakade av osteoporos är överarm, handled, kotor, höft och bäcken.
Man skiljer på primär och sekundär osteoporos. Primär osteoporos beror i första hand på åldersförändringar och livsstilsfaktorer, medan sekundär osteoporos orsakas av en underliggande sjukdom eller läkemedelsbehandling.
Att skelettet blir skörare med stigande ålder är ofrånkomligt, men utvecklingen kan bromsas och det finns effektiva åtgärder för att minska risken för frakturer.
Något tekniskt uttryckt definieras osteoporos som en systemisk skelettsjukdom kännetecknad av låg bentäthet, BMD (BMD = Bone Mineral Density) och mikrostrukturell försvagning av benvävnaden.
Sjukdomen kan sägas orsakas av en obalans i den helt naturliga skelettomsättningen – nedbrytningen respektive återuppbyggnaden av benvävnad. Benvävnaden omvandlas kontinuerligt genom livet. Under barn- och ungdomsåren är skelettet under uppbyggnad och uppemot nio av tio flickor uppnår sin maximala benmassa, ofta kallat peak bone mass, vid 18 års ålder. Motsvarande för pojkar sker vid 20 års ålder, men i vissa fall kan det dröja upp till 25–30-årsåldern innan skelettet nått sin största styrka och högsta densitet. Därefter sker en årlig minskning av bentätheten. Hos kvinnor accelererar denna minskning till 1–2 procent efter klimakteriet. Efter 65-årsåldern syns inga skillnader mellan kvinnors och mäns förlust av bentäthet.
Ungefär tio procent av skelettet omsätts på ett år hos en frisk vuxen person. Detta sker genom att en viss typ av celler, så kallade osteoklaster, bryter ner benvävnad medan en annan typ av celler, osteoblaster, bygger upp den igen. Om bennedbrytningen sker i högre takt än uppbyggnaden kommer skelettet så småningom att bli så skört att risken för frakturer ökar – även spontant utan egentlig anledning eller vid lättare påfrestning i vardagliga situationer.
Man skiljer på primär och sekundär osteoporos. Till primär osteoporos räknas benskörhet som är åldersberoende/uppstår efter klimakteriet. Denna typ av osteoporos beror i första hand på ärftliga faktorer och minskad koncentration av könshormoner, framför allt östrogen. I vissa fall spelar även minskad bildning av D-vitamin in, liksom minskat upptag av kalcium.
Sekundär osteoporos orsakas av bakomliggande sjukdom, till exempel myelom och kroniska inflammatoriska sjukdomar, eller läkemedelsbehandling. Till de läkemedel som kan utlösa sekundär osteoporos hör bland annat långvarig behandling med kortisontabletter eller heparin.
I den här filmen möter vi läkaren Mattias Lorentzon och Birgitta Johansson som själv är drabbad. De vittnar båda om vikten av tidig diagnos och behandling så att risken för ytterligare benbrott kan minimeras.
Det försvagade skelettet i sig orsakar inte smärta, utan det är först när en fraktur eller en spricka i ett ben uppstår som osteoporos ger några symtom. De allra flesta frakturer orsakar någon form av smärta, men det finns undantag. Kotkompression, att osteoporosen leder till att ryggkotor pressas samman, kan orsaka måttlig smärta som man kanske inte ens söker vård för. Om flera ryggkotor pressas ihop kan ryggradens form påverkas, vilket i sin tur kan leda till kutryggighet och reducerad kroppslängd. En större minskning i längd kan i sig ligga till grund för osteoporosutredning.
Om kroppslängden minskat med minst tre centimeter före 70 års ålder och minst fem centimeter efter 70 års ålder anses risken för kotkompressioner vara stor. Detsamma gäller redan efter 50-årsåldern om patienten uppvisar en sjuklig förändring av ryggradens böjning, så kallad kyfos, eller lider av långvarig svår ryggvärk.
För att bedöma om risken för frakturer brukar läkaren inledningsvis ställa frågor om ärftliga risker, livsstil, tidigare benbrott, sjukdomshistoria och läkemedelsanvändning. Svaren används som underlag till FRAX, ett formulär som WHO tagit fram för att kalkylera tioårsrisken för att drabbas av frakturer. FRAX-beräkning kan endast göras på patienter som inte tidigare genomgått läkemedelsbehandling mot osteoporos.
Osteoporos diagnostiseras genom mätning av bentätheten. Undersökningen utförs med DXA-teknik (DXA = Dual Energi X-ray Absorptiometry), ett slags röntgenundersökning med låg strålning där man kontrollerar skelettets mineralhalt. Undersökningen är enkel, tar bara några minuter och är helt smärtfri. Mätningen görs i ländrygg och i höft, alltså de delar av skelettet där de allvarligaste frakturerna kan uppstå. Bentätheten mäts även under behandling för att följa patienter under pågående behandling.
Hantering av osteoporos handlar i stora stycken om att förebygga frakturer. Mycket av detta kan skötas av patienten själv, såsom träning av styrka, balans och kondition, men också att undvika rökning då det finns ämnen i tobaksrök som har en negativ inverkan på benuppbyggnaden.
En fysioterapeut kan hjälpa till med att ta fram anpassade träningsprogram som kan genomföras i hemmet eller tillsammans med andra i grupp.
Vidare rekommenderas att fallförebyggande åtgärder vidtas i hemmet. Det kan handla om olika typer av gångstöd, att avlägsna trösklar, elsladdar och lösa mattor som man kan snubbla på, att säkerställa god belysning och att undvika hala strumpor och tofflor som saknar bakkappa.
Man har också kunnat konstatera att begränsning av alkoholkonsumtion minskar fallrisken.
Därtill kan patienten bidra till att bevara sin bentäthet genom att vistas utomhus och äta en allsidig kost med tillräckliga mängder kalcium och D-vitamin.
Läkemedel som hämmar bennedbrytning, så kallade resorptionshämmare, verkar genom att hindra osteoklasternas bennedbrytande aktivitet. Det finns flera olika varianter. Här omnämns de vanligaste:
Bisfosfonater är förstahandsvalet vid behandling av osteoporos hos postmenopausala kvinnor och hos män med hög frakturrisk. Bisfosfonater ges antingen som tablett en gång i veckan, eller intravenöst en gång per år. Trots att bisfosfonater är väl beprövade och allvarliga biverkningar är sällsynta, är de inte lämpliga för alla patienter.
Patienter som inte tolererar bisfosfonater (vanligast till följd av biverkningar i mag-tarmkanalen) eller som har nedsatt njurfunktion kan istället behandlas med en human monoklonal antikropp som ges subkutant, vilket innebär att läkemedlet sprutas in i underhudsfettet, en gång per halvår.
Tillskott av kalcium och D-vitamin bör alltid ges som komplement till alla patienter som får aktiv behandling mot osteoporos.
Så kallade parathormonanaloger, med motsvarande effekt som naturligt bisköldkörtelhormon, verkar anabolt genom att stimulera osteoblaster till ökad nybildning av benvävnad.
På senare tid har ytterligare en typ av läkemedel tillkommit, så kallade sklerostinhämmare som kan ges till postmenopausala kvinnor med hög frakturrisk för att stimulera nybildning och bromsa förlust av benvävnad.
Vanliga lokalisationer för frakturer (benbrott) orsakade av osteoporos är överarm, handled, kotor, höft och bäcken. Personer som drabbas av höftfraktur får oftast påtagligt försämrad livskvalitet och inom ett år efter frakturen dör 10–15 procent fler än bland personer av samma kön och ålder som inte fått en höftfraktur.
En webbplats och telefontjänst där du kan läsa om sjukdomar och få medicinska råd och vägledning av sjuksköterska. 1177 har öppet alla dagar dygnet runt. Gå direkt till sidan om osteoporos.
International Osteoporosis Foundation är världens största ideella organisation som ägnar sig åt förebyggande, diagnos och behandling av osteoporos och besläktade sjukdomar. I organisationens nätverk ingår 260 nationella osteoporosorganisationer, däribland Osteoporosförbundet.
