Tjock- och ändtarmscancer

Tjock- och ändtarmscancer, även kallat kolorektalcancer, är en samlingsbeteckning för cancer i tjocktarmen (kolon) och ändtarmen (rektum). Varje år diagnostiseras drygt 6 000 personer i Sverige med sjukdomen varav två tredjedelar med tjocktarmscancer och en tredjedel med ändtarmscancer. Därmed är tjock- och ändtarmscancer den tredje vanligaste cancerformen efter bröst- och prostatacancer. Medianåldern vid diagnos är 72 år och sjukdomen är ovanlig hos personer under 40. Tjocktarmscancer drabbar kvinnor och män lika medan ändtarmscancer är något vanligare bland män.

Om tumören upptäcks i ett tidigt stadium finns goda möjligheter till botande behandling, men ju längre framskriden sjukdomen är – i synnerhet om cancern spridit sig till andra organ – desto mindre är möjligheten till bot. Omkring hälften av alla patienter utvecklar metastaser någon gång under sin sjukdom. Dessa kan behandlas med läkemedel och i vissa fall med kirurgi och eventuellt botas.

Vad är tjock- och ändtarmscancer?

Det finns ingen enskild faktor som idag kan sägas orsaka tjock- och ändtarmscancer, men klart är att den stora majoriteten av fallen kan förklaras med livsstilsfaktorer. Det är känt att rökning och övervikt ökar risken. Kosten tycks också spela stor roll. Exakt hur kostvanorna påverkar är inte klarlagt, men man har sett att högt fettintag, lågt fiberintag och högt intag av kött, särskilt processade charkuteriprodukter, har ett samband med ökad risk. Detsamma gäller för låg fysisk aktivitet.

Mellan två och fyra procent av tjocktarmscancer i Sverige beror på en ärftlig förändring i arvsmassan som kallas Lynchs syndrom. Personer med detta anlag har en påtagligt förhöjd livstidsrisk att insjukna i cancer, cirka 70 procent.

Omkring en procent orsakas av en genetisk defekt som kallas familjär adenomatös polypos (FAP) eller kolonpolypos. Obehandlat leder FAP undantagslöst till cancer, oftast före 40 års ålder.

Även personer med två eller fler fall av tjock- eller ändtarmscancer i den nära släkten löper ökad risk att själva insjukna.

Ytterligare en riskfaktor är om patienten haft inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) under en längre tid, tio år eller mer.

Symtom

• Blod och/eller slem i avföringen

  Beroende på var tumören sitter och hur stor blödningen är kan avföringen variera från knappt synligt påverkad till blodröd eller nästan svart.

• Anemi, blodbrist

  Anemi till följd av blödning från tumören är vanligt förekommande.

• Ändrade avföringsvanor

  Avföringens konsistens växlar mellan hård och lös. Förstoppning och långvariga diarréer förekommer. Många patienter med ändtarmscancer beskriver att de trots täta toalettbesök har en känsla av att tarmtömningen är ofullständig.

• Smärta

  Buksmärta, uppkördhet och gasbildning kan förekomma. Vid rektalcancer kan även anorektal smärta, det vill säga smärta längst ner i ändtarmen, förekomma men det är relativt ovanligt.

• Allmänna symtom

  Mindre specifika symtom som aptitlöshet, avmagring, anemi och ascites, vätskeansamlingar i bukhålan, kan vara tecken på avancerad sjukdom med metastaser.

Upptäckt och diagnos

Så länge tumören är liten är det inte säkert att patienten upplever några symtom alls men ju mer den hinner växa, desto tydligare kommer symtomen att framträda.

Patienter som uppvisar tarmsymtom – anala besvär, blödning och/eller slem eller smärtor från anus och ändtarm – ska undersökas. Detta gäller även yngre patienter då rektalcancer förekommer ända ner i 20-årsåldern. 

De undersökningar som görs är rektalpalpation vilket innebär att läkaren undersöker ändtarmen med ett behandskat finger samt så kallade tarmkikarundersökningar. Det finns olika tarmkikare för olika ändamål: proktoskop och rektoskop är ihåliga plaströr som försetts med en ljuskälla som gör det möjligt att undersöka slemhinnan inne i ändtarmen. Vid proktoskopi genomförs undersökning av området precis innanför ändtarmsöppningen medan rektoskopet kan nå upp till 25 centimeter in i tarmen.

Om patienten har tarmsymtom och man trots dessa undersökningar inte kan identifiera källan till en blödning måste även koloskopi, undersökning av tjocktarmen, genomföras. Koloskopi genomförs också med ett slags tarmkikare, men i form av en böjlig slang som har en lampa och en kamera i änden.

Vid koloskopi tas vävnadsprover och vid fynd av misstänkt tumör tas riktade sådana med hjälp av en speciell biopsitång som förs in via tarmkikaren.

Behandling

För de allra flesta tumörer i tjock- eller ändtarm behövs en operation. Vilken typ av kirurgiskt ingrepp som görs beror på tumörens storlek och var i tarmen den sitter. Då målet med operation är att bota cancern görs alltid ett försök att avlägsna hela tumören, men också en del av omgivande vävnad och lymfkörtlar. Detta görs för att minimera risken för att cancerceller som eventuellt hunnit sprida sig en bit från ursprungstumören blir kvar.

I syfte att ytterligare minska risken för återfall ges ofta även cytostatika före eller efter operation. Vid rektalcancer kan även strålbehandling ges. 

I de fall då cancern hunnit sprida sig till andra organ, minskar chansen till bot. Då inriktas istället behandlingen på att kontrollera sjukdomen och att bevara livskvaliteten genom att bromsa sjukdomsutvecklingen och lindra symtomen. Även i denna situation används cytostatika.

En kombination av två till tre cytostatikum ger vanligen bättre behandlingseffekt än endast ett läkemedel, men ger också fler biverkningar.

Vid behandling av spridd sjukdom används även ibland så kallade målriktade läkemedel som oftast kombineras med cytostatika. Vissa målriktade läkemedel kan också ges som monoterapi, alltså som enda läkemedel. En förutsättning för användning av vissa av dessa målriktade läkemedel är dock att man testat tumören för vissa mutationer för att se om sådana målriktade behandlingar skulle kunna göra nytta. 

Till de målriktade läkemedlen räknas dels monoklonala antikroppar som verkar genom att hämma proteiner som uttrycks på ytan av tumörceller, dels så kallade kinashämmare.

Om sjukdomens spridning är begränsad till levern och/eller lungorna kan man i vissa fall operera bort de angripna delarna och på så vis uppnå bot. Denna möjlighet ökar om man genom läkemedelsbehandling kan krympa tumören inför operation.