Våra behandlingsområden

Vill du länkas vidare till Amgen webbplats utanför Sverige?

DU LÄMNAR NU AMGEN SVERIGES HEMSIDA. Amgen Sverige tar inte ansvar för innehållet på de webbplatser du länkas vidare till.

Vill du länka till den externa webbplatsen och lämna amgen.se?

Informationen på denna webbsida är avsett enbart för hälso- och sjukvårdspersonal

Informationen på denna webbsida är avsett enbart för hälso- och sjukvårdspersonal

Osteoporos/benskörhet

Osteoporos, eller benskörhet, är en av de stora folksjukdomarna. Tillståndet uppkommer genom förändringar i balansen mellan nedbrytning och uppbyggnad av benvävnad vilket leder till att skelettet blir allt skörare och risken för benbrott av olika slag ökar. Risken att drabbas ökar med stigande ålder och ingenstans i världen är frakturer till följd av osteoporos vanligare än i Skandinavien. I Sverige beräknas livstidsrisken för att drabbas av en osteoporosrelaterad fraktur till 50 procent för kvinnor och 25 procent för män.Varje år inträffar mellan 80 000 och    90 000 frakturer till följd av osteoporos.

Man skiljer på primär och sekundär osteoporos. Primär osteoporos beror i första hand på åldersförändringar och livsstilsfaktorer, medan sekundär osteoporos orsakas av en underliggande sjukdom eller läkemedelsbehandling.

Att skelettet blir skörare med stigande ålder är ofrånkomligt, men utvecklingen kan bromsas och det finns effektiva åtgärder för att minska risken för frakturer.

Vad är osteoporos?

Något tekniskt uttryckt definieras osteoporos som en systemisk skelettsjukdom kännetecknad av låg bentäthet, BMD (BMD = Bone Mineral Density) och mikrostrukturell försvagning av benvävnaden.

Sjukdomen kan sägas orsakas av en obalans i den helt naturliga skelettomsättningen – nedbrytningen respektive återuppbyggnaden av benvävnad. Benvävnaden omvandlas kontinuerligt genom livet. Under barn- och ungdomsåren är skelettet under uppbyggnad och uppemot nio av tio flickor uppnår sin maximala benmassa, ofta kallat peak bone mass, vid 18 års ålder. Motsvarande för pojkar sker vid 20 års ålder, men i vissa fall kan det dröja upp till 25–30-årsåldern innan skelettet nått sin största styrka och högsta densitet. Därefter sker en årlig minskning av bentätheten. Hos kvinnor accelererar denna minskning till 1–2 procent efter klimakteriet. Efter 65-årsåldern syns inga skillnader mellan kvinnors och mäns förlust av bentäthet.

Ungefär tio procent av skelettet omsätts på ett år hos en frisk vuxen person. Detta sker genom att en viss typ av celler, så kallade osteoklaster, bryter ner benvävnad medan en annan typ av celler, osteoblaster, bygger upp den igen. Om bennedbrytningen sker i högre takt än uppbyggnaden kommer skelettet så småningom att bli så skört att risken för frakturer ökar – även spontant utan egentlig anledning eller vid lättare påfrestning i vardagliga situationer.

Man skiljer på primär och sekundär osteoporos. Till primär osteoporos räknas benskörhet som är åldersberoende/uppstår efter klimakteriet. Denna typ av osteoporos beror i första hand på ärftliga faktorer och minskad koncentration av könshormoner, framför allt östrogen. I vissa fall spelar även minskad bildning av D-vitamin in, liksom minskat upptag av kalcium.

Sekundär osteoporos orsakas av bakomliggande sjukdom, till exempel myelom och kroniska inflammatoriska sjukdomar, eller läkemedelsbehandling. Till de läkemedel som kan utlösa sekundär osteoporos hör bland annat långvarig behandling med kortisontabletter eller heparin.

En film om osteoporos

I den här filmen möter vi läkaren Mattias Lorentzon och Birgitta Johansson som själv är drabbad. De vittnar båda om vikten av tidig diagnos och behandling så att risken för ytterligare benbrott kan minimeras.

Symtom

Det försvagade skelettet i sig orsakar inte smärta, utan det är först när en fraktur eller en spricka i ett ben uppstår som osteoporos ger några symtom. De allra flesta frakturer orsakar någon form av smärta, men det finns undantag. Kotkompression, att osteoporosen leder till att ryggkotor pressas samman, kan orsaka måttlig smärta som man kanske inte ens söker vård för. Om flera ryggkotor pressas ihop kan ryggradens form påverkas, vilket i sin tur kan leda till kutryggighet och reducerad kroppslängd. En större minskning i längd kan i sig ligga till grund för osteoporosutredning.

Om kroppslängden minskat med minst tre centimeter före 70 års ålder och minst fem centimeter efter 70 års ålder anses risken för kotkompressioner vara stor. Detsamma gäller redan efter 50-årsåldern om patienten uppvisar en sjuklig förändring av ryggradens böjning, så kallad kyfos, eller lider av långvarig svår ryggvärk.

Upptäckt och diagnos

För att bedöma om risken för frakturer brukar läkaren inledningsvis ställa frågor om ärftliga risker, livsstil, tidigare benbrott, sjukdomshistoria och läkemedelsanvändning. Svaren används som underlag till FRAX, ett formulär som WHO tagit fram för att kalkylera tioårsrisken för att drabbas av frakturer. FRAX-beräkning kan endast göras på patienter som inte tidigare genomgått läkemedelsbehandling mot osteoporos.

Osteoporos diagnostiseras genom mätning av bentätheten. Undersökningen utförs med DXA-teknik (DXA = Dual Energi X-ray Absorptiometry), ett slags röntgenundersökning med låg strålning där man kontrollerar skelettets mineralhalt. Undersökningen är enkel, tar bara några minuter och är helt smärtfri. Mätningen görs i ländrygg och i höft, alltså de delar av skelettet där de allvarligaste frakturerna kan uppstå. Bentätheten mäts även under behandling för att följa patienter under pågående behandling.

Behandling

  • Förebyggande åtgärder

    Hantering av osteoporos handlar i stora stycken om att förebygga frakturer. Mycket av detta kan skötas av patienten själv, såsom träning av styrka, balans och kondition. En fysioterapeut kan hjälpa till med att ta fram anpassade träningsprogram som kan genomföras i hemmet eller tillsammans med andra i grupp.
    Vidare rekommenderas att fallförebyggande åtgärder vidtas i hemmet. Det kan handla om olika typer av gångstöd, att avlägsna trösklar, elsladdar och lösa mattor som man kan snubbla på, att säkerställa god belysning och att undvika hala strumpor och tofflor som saknar bakkappa.
    Man har också kunnat konstatera att rökstopp och begränsning av alkoholkonsumtion minskar fallrisken.
    Därtill kan patienten bidra till att bevara sin bentäthet genom att vistas utomhus och äta en allsidig kost med tillräckliga mängder kalcium och D-vitamin.

  • Läkemedel som hämmar bennedbrytning

    Läkemedel som hämmar bennedbrytning, så kallade resorptionshämmare, verkar genom att hindra osteoklasternas bennedbrytande aktivitet. Det finns flera olika varianter:

    Bisfosfonater är förstahandsvalet vid behandling av osteoporos hos postmenopausala kvinnor och män med hög frakturrisk. Bisfosfonater ges antingen som tablett en gång i veckan, eller intravenöst en gång per år. Trots att bisfosfonater är väl beprövade och allvarliga biverkningar är sällsynta, är de inte lämpliga för alla patienter.

    Patienter som inte tolererar bisfosfonater (vanligast till följd av biverkningar i mag-tarmkanalen) eller som har nedsatt njurfunktion kan istället behandlas med en human monoklonal antikropp som ges subkutant, vilket innebär att läkemedlet sprutas in i underhudsfettet, en gång per halvår.

    Menopausal hormonterapi, MHT, är en relativt ny samlingsbenämning för hormonbehandlingar i klimakteriet. Här ingår HRT, hormonersättningsterapi (HRT = Hormone Replacement Therapy), som kan bidra till att mildra minskningen av bentäthet. Emellertid är det känt att längre tids östrogenbehandling ökar risken för bröstcancer och även för stroke och hjärtinfarkt. HRT bör därför endast användas som andrahandsval vid osteoporosbehandling och inte längre än tre år.

    Postmenopausala kvinnor kan också behandlas med SERM (SERM = Selective Estrogen Receptor Modulators), selektiva östrogenreceptormodulatorer. Denna typ av läkemedel har liknande effekter på skelettet som östrogen, men utan att öka risken för bröstcancer. SERM har visat sig minska risken för kotfrakturer, men det finns ingen evidens för skydd mot andra frakturtyper.

    Tillskott av kalcium och D-vitamin bör alltid ges som komplement till alla patienter som får aktiv behandling mot osteoporos.

  • Läkemedel som stimulerar benbildning

    Så kallade parathormonanaloger, med motsvarande effekt som naturligt bisköldkörtelhormon, verkar anabolt genom att stimulera osteoblaster till ökad nybildning av benvävnad.
    På senare tid har ytterligare en typ av läkemedel tillkommit, så kallade sklerostinhämmare som kan ges till postmenopausala kvinnor med hög frakturrisk för att stimulera nybildning och bromsa förlust av benvävnad.

skeleton

De vanligaste benskörhetsfrakturerna sker i handleder, höfter, ryggkotor och i överarmar. Personer som drabbas av höftfraktur får oftast påtagligt försämrad livskvalitet och inom ett år efter frakturen dör 10–15 procent fler än bland personer av samma kön och ålder som inte fått en höftfraktur.

Vill du veta mer? Här finns tips och länkar till ytterligare information om osteoporos/benskörhet

Stödlinjer och användbara länkar

Här har vi samlat länkar till webbplatser där du kan hitta tillförlitlig information, råd och stöd.

1177 Vårdguiden

En webbplats och telefontjänst där du kan läsa om sjukdomar och få medicinska råd och vägledning av sjuksköterska. 1177 har öppet alla dagar dygnet runt. Gå direkt till sidan om osteoporos.

The International Osteoporosis Foundation (IOF) 

International Osteoporosis Foundation är världens största ideella organisation som ägnar sig åt förebyggande, diagnos och behandling av osteoporos och besläktade sjukdomar. I organisationens nätverk ingår 260 nationella osteoporosorganisationer, däribland Osteoporosförbundet.

  1. Mellström D, Lorentzon M. Osteoporos, primär. Internetmedicin. Uppdaterad 2015-10-07.
  2. 1177 Vårdguiden Benskörhet-osteoporos. Uppdaterad 2018-10-05.
  3. NIH Osteoporosis and Related Bone Diseases - National Resource Center. Osteoporosis: Peak Bone Mass in Women. Last Reviewed 2018-10.
  4. Lerner UH, Ljunggren Ö. Benvävnadens omsättning. Läkartidningen. 2006;40:2972–5.